Svenska domänförluster i Finland

Svenska språket i Finland är nu på allvar under attack. Ett faktum som även vi ålänningar har all orsak att både beklaga och bekymra oss över. Med nuvarande statstillhörighet är det åländska samhället inom otaliga områden beroende av att svenska språket förblir ett levande vardagsspråk på andra sidan Skiftet. Enbart en formell status som ett av två nationella språk och en myndighetsfasad som ger sken av offentlig tvåspråkighet skapar inte en svenskspråkig service som heter duga. Oron förstärks av att över 15 000 finlandssvenskar emigrerat till Sverige bara under 2000-talet. En grupp vars stora antal ytterligare försämrar inslaget av svenska i morgondagens Finland.

Alla samhällsintresserade har ju känt till att det sedan gammalt finns en ingrodd aversion mot allt svenskt i Finland. Bitterheten bottnar i 600 år av svenskt herravälde och en gemensam historia där den östra rikshalvan alltid var den första att ta stöten i de otaliga krigen med en allt starkare rysk björn.  De cirka 300 000 finlandssvenskarna är för de mer extrema finsknationalistiska kretsarna en oönskad påminnelse om forna tider. När radiojournalister tillåts benämna en folkgrupp som ”huggormar” är det dessutom illa ställt med den allmänna toleransen.

Trots allt det ovanstående har det sedan 1930-talets förfinskningsvåg rått en sorts språklig borgfred där flera finska statsmän som Virolainen, Koivisto, Ahtisaari m.fl. stått som garanter för svenska språkets framtid. I riktigt modern tid följdes denna linje upp med den s.k. Nationalspråksstrategin 2012.  Några år senare är bilden den totalt omvända. Svenska språket får lov att backa på område efter område. Då anser jag ändå att finska riksdagens klartecken för regionala språkförsök (utan svenska) är mindre oroande än de domänförluster svenskan är på väg att lida inom samhällsservicen i stort.

Den för dagen så heta frågan om Vasa centralsjukhus framtid inom jourvården är bara ett i raden av centraliseringsprojekt som påverkar Svenskfinland i grunden. Justitieministeriet planerar som bäst en tingsrättsreform som slopar både domstolar och sessionssalar i mer uttalade svenskbygder. Med tiden kommer en sådan reform givetvis att urholka möjligheterna att få en rättvis rättegång för en part som inte behärskar finska till fullo. Det är alltså under effektivitetens och centraliseringens gemensamma täckmantel som det största hotet någonsin mot svenskan som ett starkt samhällsspråk tornar upp sig. Samtidigt är finlandssvenskarna hårt trängda politiskt i och med att Sannfinländarna avancerat till ett riktigt maktparti via Sipilä-regeringen. 

Vad kan finlandssvenskarna göra? Finland har redan fått internationell kritik för att svenska språket är pressat och alltför osynligt av Europarådet. Fortsätter den negativa utvecklingen är finlandssvenskarna tvungna att söka stöd hos Europarådet m.fl. I synnerhet om Finland med stöd av justitiekansler och grundlagsutskott väljer att strunta i grundlagens krav på språklig service på jämlika grunder. Ändå är det en väg som säkert känns otäck. Ropen om ”oäkta finländare ” kommer att skalla. Men vad annat göra i väntan på att den kyliga nationalismen tvingas på reträtt?